Nyheter  // 

16 maj!

För tio år sedan skrev jag denna kolumn till Nykypäivä. Den känns aktuell även tio år senare:

 

Frihet i 90 år

Under några blodiga månader vintern och våren 1918 avgjordes Finlands öde för resten av 1900-talet. Det har väckt en viss förundran varför detta 90 års minne inte uppmärksammas mera. Vi har ju den lagliga regeringens seger över kuppmakarna att tacka för friheten, respekten för mänskliga rättigheter, demokratin och möjligheten att bygga upp en nordisk välfärd under de gångna 90 åren. Varför inte hissa flaggan i topp? Dra ut på gatorna i karnevalstämning den 16 maj, såsom norrmännen gör den 17 maj, då de firar grundlagen från Eidsvold år 1814, grunden för frihet och demokrati i Norge?

Men det gör vi inte. Vi skäms. Och inte utan orsak. Socialdemokraternas kupp mot den lagliga regeringen, som med skäl kunde ses som den mest demokratiska regeringen i den dåtida världen, är nog det grövsta politiska misstaget i finsk historia. De borgerliga skulle helst vilja glömma den omänskliga behandlingen av krigets förlorare. Förfädernas idioti och grymhet är inte något behagligt minne.

Det är nästan så att man ännu kan känna av liklukten. En mardröm, som man vill förtränga, en kollektiv skam. Man vill försonas. Men man är ju inte ens enig om vad kriget 1918 ska kallas. Ett firande av den liberala demokratins seger över försöket att införa socialistisk diktatur kunde fortsättningsvis riva upp gamla ärr.

Men det går inte att glömma. Alltför mycket av det vi har i dag omkring oss är ett direkt resultat av utgången av frihetskriget. Om socialisterna hade segrat skulle vi ha levat i ett Sovjetfinland fram till Sovjetunionens kollaps i början av 90-talet. Kommunisterna under Lenin och Stalin skulle knappast ha behandlat Finland mildare än de övriga underkuvade folken. Fattigdom och förtryck, politiska och etniska utrensningar hade blivit vår lott. Som en del av Sovjetimperiet skulle vi inte ha undgått heller andra världskrigets fasor.

Den vita segern har haft en avgörande betydelse för varje finländares liv, även för mig, som är född på 60-talet. Om de röda hade segrat, skulle jag ha gjort min första utrikesresa i början av 90-talet, kanske till Stockholm, där jag i hamnen hade försökt sälja en flaska rysk vodka för att få några kronor. Personligen har jag aldrig avundats Sverige eller svenskarna, men då hade jag sannerligen haft anledning till det! Men tack vare den vita segern har jag redan före Sovjetunionens kollaps rest i ett flertal europeiska länder och t.o.m. i Amerika samt utan pass i Norden. Jag har fått njuta av utbildning, hälsovård och social trygghet. Men viktigast av allt: jag har frihet att säga vad jag tycker, läsa vad jag vill, rösta i fria val och ansluta mig till en icke-socialistisk politisk rörelse.

Det känns nog lite märkvärdigt, att det ska vara politiskt inkorrekt att jubla över en sådan seger. Att uppmärksamma kriget 1808 – 1809 tycks däremot vara politiskt oproblematiskt. Tiden har gjort sitt. Jag undrar om det också ska behövas 200 år innan vi kan fira frihetskriget utan att behöva känna av liklukten. Kanske vi hissar flaggan den 16 maj 2118?

Heikki Pakarinen
Vice ordförande
BiF

Kommentera